”Det som ger hoppet liv” – intressant och givande bok

Om du möter människor i personliga, djupare och/eller existentiella samtal är den här boken intressant. Den gav mig många formuleringar och tankar jag burit med med och sannolikt får stor nytta av i min roll som coach och för egen del.

Något många av oss också behöver nu är en ökad känsla av hopp och vad som behövs för att det ska kunna växa och gro. Författaren Lars Björklund skriver om fem förutsättningar som hjälper: se verkligheten, trygghet, omsorg, tillåta känslor och språket/orden.

Några saker som jag plockat ut ur boken:

• Vi måste få möjlighet att uttrycka och gestalta vår oro, sorg, tacksamhet eller ilska. Sätta ord på det, bli lyssnad till, eller om orden inte räcker kanske måla, skriva, göra eller lyssna till musik, fotografera. Vi ställer frågorna till livet hela tiden och får aldrig något fulländat svar. Det är frågor om mening, frågor och gott och ont, frågor om lidande. De stora livsfrågorna ser ut så. Vi har inga svar, bara försök till svar. Det som ändå kan hjälpa oss är att vi hittar ett språk för de stora frågorna.
• Mycket i livet handlar om att hantera en känsla av otillräcklighet som beror på att normen är satt för högt. Ingen kan leva upp till normen. Ingen människa räcker till. Ändå är normen det som hela tiden presenteras. Livet ska vara lyckligt, framgångsrikt och fantastiskt. Den högt satta normen väcker otillräcklighetsskam. Och den känslan är på sätt och vis sann, vi räcker inte till, men vi räcker.
• Min begränsning kan vara min största tillgång. När jag vågar säga att jag inte förstår kan en djupare känsla infinna sig hos den andre. Om jag hade förstått hade den andres egen upplevelse förminskats. Nu ger jag istället den som berättar tolkningsföreträde. Jag orkar lyssna och i det kan den andra ändå känna sig förstådd.
• Det handlar om tillit och närvaro och att det betyder något att vi är där, att vi ser varandra, att vi lyssnar och att vi bekräftar det vi har sett och hört. Vi har två ögon, två öron och en mun – det ger en god fingervisning om hur vi ska förhålla oss i mötet/samtalet med en medmänniska som på något sätt har det jobbigt. Titta först, lyssna sen och prata sist. Det räcker långt med att vi är där.
• Det går att se hela livet som en gåva att förvalta, livet är ingen rättighet.  (Egen tanke: om jag påminner mig om detta ofta, hur påverkar det hur jag ser på tillvaron, problem, möjligheter, andra, familj och barn?)

Boken finns bland annat här. 

Jag snuddar vid modet att leda, vara sårbar, inte ha svaren och möta andra i min e-kurs och e-bok ”Våga leda”. 

Tillbaka till bloggen